Mer om transgender

Nu är vi hemma igen och försöker finna oss tillrätta i uppsatsskrivarlivet igen.

Om ni vill läsa mer om hela grejen med logopeder som inte vill ge behandling till transsexuella och/eller inte tycker att ASHA ska arbeta för att HBTQpersoner ska diskrimineras kan man på in på asha.org och söka på transgender. Då får man upp en massa grejer man kan läsa om frågan.

ASHA har som organisationspolicy att:

A.To actively encourage andsupport all Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender and Queer (LGBTQ) audiologists (AUDs), speech­language pathologists (SLPs), students of the professions and/or related professionals in their endeavors to work and study professionally, openly and without fear of discrimination.

B.To increase sensitivity to and support of LGBTQ issues within audiology, speech­language pathology and related professions, including work environments and relationships.

C.To promote the professional role of audiologists, speech­language pathologists and related professionals in working with people with positive HIV status and patients with AIDS.

D. To provide a professional, political, and/or social platform for LGBTQ issues within the professions and within training programs.

E. To work with other organizations and agencies to achieve the above purposes.

ASHA CODE OF ETHICS

Principle of Ethics I

Individuals shall honor their responsibility to hold paramount the welfare of persons they serve professionally or who are participants in research and scholarly activities, and they shall treat animals involved in research in a humane manner.

Rules of Ethics (Rule C)

Individuals shall not discriminate in the delivery of professional services or the conduct of research and scholarly activities on the basis of race or ethnicity, gender, gender identity/gender expression, age, religion, national origin, sexual orientation, or disability.

Detta fick en logoped att skriva följande:

THE ASHA LEADER, JANUARY 19, 2010
Readers Respond
Conflict With Faith
Those of us who pay dues to ASHA have received our renewal notices. Although I've been an active member since 1978, this, unfortunately, may be my last year.

I appreciate the insert with the dues notice that illustrates in percentages where our membership dollars are spent. I have had increasing concerns regarding the multicultural constituency groups, more specifically, the L'GASP­GLBT Caucus (Lesbian/Gay/Bisexual Audiologists and Speech­Language Pathologists­Gay/Lesbian/Bisexual/Transgender). A percentage of our dues are supporting this group. Article II of its bylaws includes Objective B, which is to increase sensitivity to and support of LGB (lesbian/gay/bisexual) issues within audiology, speech­language pathology, and related professions, including work environments and relationships. Objective III of the same article states the objective of providing a professional, political, and/or social platform for LGB issues within the professions and within training programs.

As a practicing Catholic first and a practicing speech­language pathologist second, it is in direct opposition to my faith to support the "social platform" of those engaged in a homosexual lifestyle and its promotion. Sadly for our profession, its science and integrity have become subordinate in this particular venue to what is now considered politically correct. Professionally, we are morally obliged to treat, to the best of our abilities, people who can benefit from our services despite objecting to their immoral lifestyles. Treatment, however, is not commensurate with support or promotion of that lifestyle. The moral compromise comes about when associated with an organization that does support and promote it...thus, my conflict with ASHA membership renewal.

Mary Estlack Findlay, Ohio

Bloggar på tåget

Nu börjar den här fantastiska resan närma sig sitt slut. Jag (Ida) är på väg till delstaten Maine för att hälsa på en vän i några dagar. I torsdags hade vi vår sista "skoldag" vilket innebar transgender group. Fick chansen att fråga hur det funkar med finansiering av könsbyte här. USA är som ni vet sjukförsäkringarnas land. Dock ingår normalt inte medicinska kostnader för könsbyte i sjukförsäkringar. Man får därför betala allting själv; kirurgi, hormoner, laserhårborttagning, röstbehandling etcetera. Och det är väldigt stora summor det handlar om. Det är i allra högsta grad en klassfråga huruvida man kan genomgå ett könsbyte eller inte i "the land of the free". Bland unga människor utan egna tillgångar och med föräldrar som inte kan eller vill betala är det tyvärr inte ovanligt med prostition för att skaffa pengar till att genomgå byte. Men det har nyligen fastställts att man åtminstone ska få dra av kostnaderna på skatten. 

En annan transgender-fråga som är på tapeten här är att det finns logopedstudenter som vägrar att ge röstbehandling till transsexuella på grund av religiösa orsaker. Med anledning av detta ska därför logopedernas och audiologernas fack/intresseorganisation ASHA ha ett stort möte nästa helg för att ta ställning till om detta är acceptabelt. En av logopederna vi träffat på ute på klinik sitter med i gruppen som skriver yttranden kring detta (hon tycker själv att det är helt uppåt väggarna). Det ska bli spännande att se hur ASHA kommer formulera sig i frågan.

Stamford Public Schools

Vi har två gånger varit i Stamford som ligger i delstaten Connecticut för att se hur logopeder jobbar med barn med "special needs". I de olika klasserna vi får auskultera på går barn från 6-11, med mycket svåra funktionshinder och barn på 13 år med autismspektrumstörning. Skolorna är finansierade av och drivs av staten Connecticut och är alltså inte privata.

I klassen med de yngre eleverna har de flesta någon form av CP-skada och kommunicerar med hjälp av en dator. Datorn innehåller Pecs-bilder som är ordnade utefter ämne.

Detta är pratdatorn som används av ett av barnen. Datorerna finns på skolan och får lånas av barnen, men om de tar hem dem måste föräldrarna stå för kostnaderna ifall de går sönder. Detta har resulterat i att ett av barnen endast använder den på skolan och alltså inte hemma vilket alltså inskränker hans kommunikation avsevärt då han är hemma.

Så här ser Pecs-symbolerna ut på en av sidorna man kan bläddra fram till. Att bläddra fram och tillbaka i sina olika kategorier tar tid att lära sig. Ingen av barnen använder Blissymboler.

Denna pratmaskin använder barnen innan de får en pratdator. Då man trycker på de olika bilderna finns förinspelade meddelande som då läses upp.

Denna bok används för att lära sig de olika sidorna i sin dator. Det finns lite olika böcker som alla tar upp varsin sida i datorn.

En annan bok. 

Och en tredje. Tyvärr är fotografen inget geni vilket gör att det blänker i dem och att de är på fel håll... Jag hoppas ändå att ni ska få ett smakprov på hur det kan se ut.

Logopederna i USA är galna i belöningssystem och delar ut "stickers" för glatta livet då barnen utfört en uppgift korrekt.

FEGS Daglig Verksamhet för vuxna

Förra veckan gjorde vi besök på ett ställe som heter FEGS, vilket är en jättestor organisation som gar center på Manhattan, Brooklyn, Bronx och Queens. Verksamheten vi tittade på var motsvarande Daglig Verksamhet (det som tidigare kallades dagcenter) men de sysslar även med rehabilitering, missbrukarvård, socialbidrag med mera.

Deltagarna är framförallt vuxna med utvecklingsstörning och/eller autismspektrumstörning. De har massa olika aktiviteter där och det jobbar logopeder, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, psykologer där och också yrken som dansterapeuter och djurterapeuter (som kommer dit med hundar). Rena drömmen jämfört med Sverige där det i princip bara jobbar arbetsterapeuter och omsorgspedagoger inom Daglig Verksamhet. Det är en dyr verksamhet (200$ per person och dag) och den betalas med offentliga medel om vi förstod det rätt. Alla deltagare har, precis som i Sverige, en individuell aktivitetsplan. Till skillnad från Sverige får de logopedbehandling, såväl individuell som gruppbehandling (i Sverige jobbar vi mest konsultativt mot personal och inte direkt med brukarna). Det sätts upp såväl sessionsmål (ex. brukaren ska klara av att ställa frågor med visst stöd) som långtidsmål (ex. brukaren ska förlänga yttrandelängd och kunna använda strategier när den inte blir förstådd).

De jobbar väldigt mycket med konst och har regelbundna utställningar i sitt galleri:

Det var väldigt fräscha och trevliga lokaler.

I USA får den här målgruppen gå kvar i skolan till de är 21 år (andra ungdomar slutar high school när de är 17 år) och sen kan de få börja i en sån här verksamhet. De som använder AKK (alternativ och kompletterande kommunikation) med hjälp av en apparat måste lämna tillbaka den till skolan när de slutar. De måste sen skicka in en ny ansökan till något som heter Medicare. De måste då testas om för att få en ny förskrivning av AKK-hjälpmedel. Frustrerande. Överlag är de verksamheter vi tittat på väldigt dåliga på AKK. TAKK används som vi nämnt tidigare i princip aldrig och logopeden vi pratade med kände knappt till Bliss. Om hon använder GAKK blir det boardmaker-bilder eller foton (!). Eftersom vi är skolade av Boel Heister-Trygg lät det här såklart alldeles uppåt väggarna. Det är mycket mer fokus på tal(produktion) här än hemma. Till exempel fick vi se en behandlingsession med en kvinna som förutom utvecklingsstörning även har en så pass grav verbal dyspraxi att hon bara kan uttala ett fåtal ord. Hon får talträning men ingen AKK.

Väldigt intressant verksamhet att få se, speciellt för Ida som jobbar inom detta område hemma. Resurserna och möjligheterna till att jobba med deltagarna både individuellt och i grupp och tillsammans med andra yrkesgrupper hade vi gärna tagit med oss hem!

Besök på särskola

Ojojoj, så mycket det finns att skriva. För er som inte är så intresserade av logopedi/skolvärlden: vi var på en skola för barn med olika funktionsnedsättningar och det var väldigt annorlunda arbetssätt mot hemma. För er som är intresserade (Åsa) kommer här ett mastodontinlägg.

FÖR ATT FÅ KOMMA DIT

I förväg fick vi ett gäng papper med en massa uppgifter att fylla i. Längd, vikt, ögon- och hårfärg, om vi gått på metadon senaste året, om vi är dömda för brott, om vi blivit reglerade från skolan för att ha förstört egendom eller attackerat människor etcetera. Det räckte dock inte att ta med dessa papper utan vi ska uppsöka ett notariekontor där en behörig människa ska bevittna när vi skriver på dessa papper. Papperna ska sedan skickas till de federala myndigheterna som kontrollerar att vi inte är dömda för brott. Eftersom vi är utländska medborgare ska sedan papperna skickas till Interpol för att se så att vi inte är internationellt efterlysta för brott. Allt detta för att vi ska komma dit vid tre tillfällen och titta på hur de arbetar på skolan.

OM SKOLAN & DIAGNOSER

Skolan är en non-public school, vilket innebär att den räknas varken som kommunal (public) eller privat. Den är privatägd av en stiftelse men finansieras med kommunala medel. De har förskoleverksamhet för barn mellan 3 och 5 år och skolklasser för barn mellan 5 och 12 år. Förskoleverksamheten är väldigt olik mot i Sverige. Det är mycket mer likt skola och barnen ska sitta vid bord och lära sig saker snarare än att leka fritt. Förskolebarnen har ingen diagnos från the school board (däremot kan de ha från en läkare eller annat utifrån). Men de har presterat "under normalt" inom minst ett område; kognitivt, socioemitionellt, språk och kommunikation eller fin- och grovmotorik (1,5 SD under medel inom två områden eller 2 SD under medel inom ett område) och de kallas då "pre-schoolers with handicap". Alla skolbarn har dock diagnos från the school board (vet inte hur jag ska översätta det eftersom vi inte har samma system i Sverige). Utifrån deras diagnos bestäms det vilken typ av behandling barnet ska få. Logopederna, arbetsterapeuterna, sjukgymnasterna och lärarna som jobbar med barnet har alltså inget att säga till om när det kommer till hur mycket och vilka insatser barnet ska få.

Många av barnen har autismdiagnos. Överlag är det väldigt mycket vanligare med autismdiagnos i USA än i Sverige. Betyder det att det är vanligare med autismspektrumdiagnos i USA? Inte säkert. Logopederna uttryckte det att autism har blivit en innediagnos i USA och att föräldrarna föredrar den dignosen framför många andra ("because all the smart people has autism" som en logoped uttryckte att föräldrarna uttrycker). Detta gör att barn som egentligen har andra störningar, till exempel emotionella och/eller beteendestörningar (psykiatriska snarare än neuropsykiatriska störningar), får denna diagnos. Detta låter ju såklart helt absurt men sån är verkligheten här. 

Alla barn är motoriskt ganska välfungerande, eftersom skolan inte har certifikat för att jobba med barn med rörelsenedsättningar och/eller flerfunktionshinder. Det är inte det att kompetensen saknas eller att lokalerna inte är anpassade (de har jobbat med det tidigare), med de har inget certifikat för denna typ av verksamhet. Barnen har framförallt autismspektrumstörning och/eller utvecklingstörning. Många har också emotionella och/eller beteendestörningar.

Det är en väldigt väl ansedd skola och där personalen trivs väldigt bra och stannar kvar länge. Många har jobbat där i tjugo år. 

UPPLÄGG

Logopederna jobbar både i klasserna och med barnen individuellt i sitt behandlingsrum. En logoped jobbar enbart med ABA, applied behavoir analysis, (IBT intensiv beteendeterapi). Och detta kan man ju skriva hur mycket som helst om men det gör vi inte här, inte idag iallafall. Utan att vara särskilt insatt kring just IBT tror jag att man kan sammanfatta det att det finns evidens för att behandlingsmetoden har effekt. Men också mycket kritik mot metoden och framförallt en övertro på metoden och en vanföreställning hos många att det skulle kunna bota autism.  

Igår fick vi framförallt se barn i enskild behandling och det skiljer sig oerhört mycket från hur vi arbetar i Sverige. För barnen med verbalt språk var mycket av behandlingen var med fokus på expressivt språk, av typen "say clean up" "say no more", "can you say...?", "say ..." "gör en full mening av de orden". Mycket fokus på form snarare än innehåll och kommunikativt samspel. 

LOGOPEDBEHANDLING

Alla barn har mål och målen är satta utifrån vad de ska klara vid de enskilda behandlingsessionerna (stooooor skillnad mot svenska habiliteringsmål). Dessa mål är framförallt till för byråkratin och är ofta helt verklighetsfrånvända (och alltid baserade på att barnet ska göra det här beteendet 80% av tiden vid behandlingssessionen). Ett barn, 4 år gammalt, hade mål som bland annat "ska använda wh-formulering (what, when, who osv) vid 80% av frågorna", "ska leka med två föremål 80% av tiden", "ska leka på ett lämpligt sätt 80% av tiden". Detta barn ger ingen ögonkontakt, har ingen pekgest, ingen förmåga till delad uppmärksamhet, inget verbalt språk vare sig impressivt eller expressivt, ingen basal icke-verbal turtagning. Logopedens faktiska mål med behandlingen är att barnet ska sitta på stolen under hela behandlingssessionen. ("Börjar alltid med det för om de inte kan sitta på stolen kan jag inte ge någon språkbehandling"). Allting är ljusår från hur vi ser på kommunikativa insatser till den här typen av barn i Sverige. 

För barnen som lite verbalt språk består mycket av behandlingen av att logopeden ger barnet uppmaningar (do that, say that) och att barnet ska lära sig begära saker (say I want toy). Detta kan logopeden sen jobba vidare på vid exempel lunchsituationen ("barnet kan öva på att begära olika saker"). (Som skolad i det svenska systemet tänker man; men alla andra kommunikativa funktioner då?) 

En annan sak som är väldigt annorlunda är att logopederna har oerhört hög ljudvolym när de pratar med barnen. Väldigt svårt att förstå varför. Speciellt när det handlar om barn med autismspektrumstörningar, vilket ju ofta innebär en ökad känslighet för sinnesintryck. Ett litet barn Ida fick se höll ofta för öronen när det var mycket ljud (rätt tydlig signal på ljudkänslighet kan jag tycka). Logopeden kommenterade det med "kolla, hon håller för öronen så fort jag höjer rösten" och fortsatte att prata med henne med oerhört hög volym, så hög att jag fick ont i öronen och ville hålla för dem och bara få gå därifrån så fort som möjligt. Denna 4åriga flickan har viss ekolali men inget spontant tal, verkar inte ha språkförståelse och jollrar. Fokus för behandlingen är att hon ska lära sig begära "I want" och lära sig sitt namn ("men hon tycker det är tråkigt så jag jobbar bara med det i 10 minuter per session") och språkligt fokus för gårdagens behandlingssession är prepositioner. 

TAKK, Tecken som AKK

Frågade en logoped om hon jobbar med TAKK. Svaret blev "jag tecknar lite men min invändning är att då kan barnet bara kommunicera med de som kan tecken. Och då säger föräldarna jaha, då måste vi lära oss teckna? Istället föredrar jag PECS-bilder för då kan de beställa en BigMac på McDonald's eller en Sprite på Burger King." Behöver väl knappast kommentera att det skiljer sig från den skånska synen.

FÖRSKOLEKLASS

Fick också titta lite på en förskoleklass. Sex barn i 4årsåldern med autism, där flera inte är på språklig nivå, får sitta runt ett bord och en låda med olika geometriska figurer (cirkel, rektangel, triangel osv) skickas runt. Barnet ska ta en en figur och så säger personalen vad den heter. Om de säger efter (ekolali) får de beröm. Om de istället försöker gå därifrån eller sitter och sparkar med benen eller liknande får de bannor. Och jag tänker på budorden "begripligt, hanterbart och meningsfullt". 

BELÖNINGSSYSTEM

Nu börjar det här inlägget bli alldeles för långt så jag nämner bara lite kort om besöket i en skolklass. Om barnen gör något bra får de en dinosaurie. När de samlat ihop fem dinosaurier får de ett "treat", och det kan vara kakor, godis, läsk eller frukt.

VAD VI SKULLE VILJA TA MED HEM
Nu kanske det låter som att vi varit på ett fruktansvärt ställe och så är det inte alls. Vi fick se några väldigt fina behandlingssituationer och lektioner. Men det är ett väldigt annorlunda synsätt gentemot vad vi är vana vid. Någonting vi gärna skulle ta med oss hem är personaltätheten. På skolan, som inte är speciellt stor, finns 11 logopeder anställda, 6-7 arbetsterapeuter, 6-7 sjukgymnaster, 2 psykologer, 3-4 typ kuratorer. I förskoleklasserna är det en pedagog och två assistenter på 6 barn, skolklasserna är mellan 8 och 12 barn på en pedagog och två assistenter plus att logopederna, sjukgymnasterna, arbetsterapeuterna och psykologerna ofta också jobbar i klasserna. Logopederna kan få träffa ett barn enskilt tre gånger i veckan, á 30 minuter och ha gruppterapi och jobba i klasserna. 

Mer TCC - behandlingsförslag

Obs, varning för massivt inlägg med bara logopedi.

Åhh, det finns så mycket att berätta. Idag har vi varit tillbaka på TCC för att titta på när en annan grupp logopedstudenter jobbade med patienterna med Huntingtons. Studenterna som har praktik där är där under 12 veckor, tror det är två halvdagar i veckan med två patientsessioner á 40 minuter per dag. De har två olika handledare, Alicia och Peter, som de alternerar mellan. När de kommer dit samlas hela gruppen på 5-6 logopedstudenter och handledaren i handledarens rum. Där lämnar de in dagens hög med massa reports de skrivit sedan föregående gång (de dokumenterar och skriver grejer till skolan in absurdum), sedan går de igenom behandlingsplanen för dagens patienter. Efter det är det dags för behandlingen som sker i allrummet. De sitter alltså vid olika bord i samma rum med var sin patient och har terapi samtidigt. Och samtidigt står TVn på och andra patienter sitter i rummet. Som sagt, väldigt annorlunda mot hemma. 

En annan sak som är väldigt annorlunda är att studenterna måste tillverka allt material de använder till behandlingen helt själva. Från scratch. Det måste ta massor av tid men det var väldigt kul att se alla kreativa idéer de hade. All behandling är gjord speciellt utifrån att passa patientens behov och intressen (ni vet det där med frontal påverkan, brist på motivation och så). Till exempel fick en patient göra Broadway Bingo med bingobricka med olika broadwayshower, han fick sedan frågor där svaren var olika shower och så samlade han bingo på det sättet. Han fick läsa frågorna och säga svaren samtidigt som han använde olika strategier för att öka förståeligheten (dysartriterapi), det fungerade också som samtalsunderlag och för att locka fram längre yttranden (språkstimulans).

Det har blivit superpopulärt att använda iPad i logopedbehandling här och vi fick se två studenter som hade behandling med hjälp av detta. En student hade förberett ett gäng bilder med foton på skådespelare och scener från filmer som hon ställde frågor kring och samtalade till (också både dysartriterapi och språkstimulans). En annan student hade förberett frågor kring film och litteratur med tre svarsalternativ. Patienten fick sen säga svaret och sen bygga en fullständig mening utifrån svaret. Ex. Vilken högt betalda barnskådespelare spelade huvudrollen i filmen ensam hemma? A: Dakota Fanning B: Macaulay Culkin C: Shirley Temple. Svar: Macaulay Culkin var den högt betalda barnskådespelaren... (dysartriterapi och språkstimulans).

Med en annan patient gjorde logopedstudenter "vem är jag?"-leken där man får en kändis och man ska ställa frågor till den andra för att lista ut vem man har fått. Ex. Är det en sångerska? Är hon blond? Är hon... Är det Tina Turner? (dysartriterapi, språkstimulans). Den här studenten hade också föreberett citat från filmer som patienten fick läsa och sen gissa vilken film de kom från.

Idag hade de även en grupp för mer pragmatisk träning. Idag spelade de Family Feud som är ett spel där man är i lag och så får man en fråga, exempelvis "vilken typ av plagg hittar man i tvättkorgen efter ett wrestlingevent" eller "vad vill man inte hitta under sängen?". Dessa frågor har tidigare besvarats av en massa människor och man ska gissa vilka svar som var vanligast förekommande och så kan man diskutera kring det. Väldigt ofta blev det att alla deltagare svarade inom samma semantiska kategori som det första svaret; ex. "vad vill man inte hitta under sin säng?" bugs, ants, insects, cockroaches etc. Eller "vad blir man oftast jagad av i filmer?" Orkaner, tornados, stormar, jordbävningar. Studenterna fick då försöka få in dem på andra spår och även försöka få dem att interagera mellan varandra. 

Transgender Group

På kvällen fick vi vara med på Transgender Group på avdelningen på NYU. Det är en grupp som hålls av två lärare och logopeder och två logopedstudenter. I gruppen brukar det vara fem-sju personer och de har träffats vid sex tillfällen innan idag. Idag var fem av deltagarna där, tre är MTF (male to female-transsexuella) och de två andra är "in between", känner sig varken som man eller kvinna men är födda som biologiska män. Gruppen pratar mycket om kommunikation på olika sätt och har mycket röstterapi. Men är också ett forum för att ha samtal på ett bredare plan och hur olika saker hänger ihop och påverkar röst och kommunikation. (Det påminde mycket om stamningsterapi faktiskt.) Vi fick lov att vara med på röstövningarna och det var väldigt kul att köra lite sånt igen! Nu var det ju ett tag sen vi höll på med röst. Det mesta var väldigt likartat som vi kör röstövningar hemma men med skillnaden att vi sjöng lite skalor mot slutet. Ida och Daniel tyckte det var liite jobbigt att stå bredvid Fanny och Elias och försöka kraxa fram några toner.

TCC: Huntingtons sjukdom

Idag fick vi göra vårt första sjukhusbesök vårdhemsbesök, på Terrence Cardinal Cooke Center, på en avdelning för patienter med Huntingtons sjukdom. Vi auskulterade på andra logopedstudenter som hade terapi med patienter. De vi fick träffa var väldigt olika långt skridna i sjukdomsförloppet och hade olika typer av symtom. Alla hade dysartri/anartri men de var väldigt olika påverkade språkligt och kognitivt. Vi fick se olika typer av artikulationsträning (användande av strategier för att öka förståeligheten), (försök till) introducerande av AKK (lågteknologisk, grafisk), röstövningar, språkstimulans, kognitiv stimulans (minnesövningar, tid- och datum). Huntingtons drabbar olika människor på olika sätt men alla logopediska områden blir påverkade; andning, röst, artikulation, språk, pragmatik, sväljning så logopederna kan få jobba med många områden med de här patienterna. Eftersom det är en degenerativ sjukdom som gör att de hela tiden blir sämre och sämre handlar det mesta om att försöka bibehålla förmågor och ge patienterna strategier för att klara sig så bra som möjligt utifrån sina förutsättningar.

Sjukhuset som sådant var väldigt fint på utsidan och vid entrén med marmorväggar, guldhandtag och stora ljuskronor, men när vi kom in på avdelningen var det en helt annan värld. Smutsigt och nedgånget och patienter som satt och luktade avföring. Och mitt bland detta skedde terapin. De av läsarna som kan sin neurologi och Huntingtons vet att det ofta blir påverkan på de frontala funktionerna med allt vad det innebär. En av terapisessionerna skedde i ett allrum med flera andra patienter där en av de andra vill titta på TV på jääättehög volym, annars början hon skrika rasistiska tillmälen till personalen. Och detta är en kvinna som för ett tag sen alltid var "impeccable" med perfekt fixat hår, kläder och uppträdande. Lägg därtill ett gäng sköterskor som skriker, inte pratar, i telefon samtidigt, precis bredvid. Väldigt långt från svenska, prydliga logopedmottagningar.  

Svensk doktorand vid NYU

På avdelningen sprang vi på Anna-Eva som är en svensk logoped som doktorerar vid NYU under handledning av Christina Reuterskiöld som är en annan svensk logoped verksam i New York. (För er som följer Logopednytt var där en artikel om Anna-Eva för ett tag sen och Christina för ännu längre sen.) Hon forskar framförallt om språksvårigheter hos skolbarn med språkstörning, autismspektrumstörning och/eller ADHD/ADD. Därför blev vi väldigt glada när hon hade möjlighet att fika med oss (smaskiga burgare och peanutbutter chocolate milkshake bland annat) så att vi fick pumpa henne på information om allt möjligt. Speciellt kul tycker Ida och Daniel att hennes område är eftersom vi skriver vår magisteruppsats om närliggande saker. En doktorandutbildning är på 5 år här men oftast klarar man det inte på den tiden. Och under den tiden är det 70-timmars arbetsveckor som gäller. Lite annat arbetsklimat än i Sverige...

Afasigrupp

Idag gjorde vi vår första observation av en afasigrupp. Det är en grupp om åtta deltagare som träffas på universitetet varje vecka under ledning av logopedstudenter. Det kostar inget för deltagarna att vara med (vilket är populärt i detta avsaknad-av-sjukförsäkrings-land). Som vi förstod det får deltagarna vara med hur länge de vill, en deltagare hade varit med i fem år. Det är alltså patienter som alla har någon form av afasi men olika symtom och svårighetsgrad. De flesta är dock relativt flytande. Det var väldigt kul att få vara med på och det var livliga diskussioner hela tiden, om allt från oscarsgalan till saker som hänt nyligen till prat om vilka svårigheter de har. Det var mer eller mindre en fri samtalsgrupp där logopedstudenternas roll var att introducera ämnen, sammanfatta svårförståeliga yttranden, be om förtydliganden och ställa frågor. Men i huvudsak var det deltagarna som skötte pratandet. Det var avslappnad stämning och deltagarna tyckte det var väldigt roligt att vi kom dit och hälsade på. Och vi tyckte det var lika kul att vara där!

Pizza party yaaay!

Våra snälla amerikanska logopedstudentvänner välkomnade oss med pizza party. (Soo nice to see you all again! And thanks for the pizza!) De var och läste kurs i Lund i somras.

NYU: Dept. of communicative sciences and disorders

Just när vi vant oss vid att vara lediga och glida runt var det dags att inställa oss på NYU. Väl där fick vi schema för vad vi ska hitta på här och det är en massa spännande grejer. Vi ska till exempel, som första logopedstudentgäng från Lund, få vara med på Transgender Group där transsexuella får framförallt röstterapi. Superspännande! Vi ska även till en klinik för personer med Huntingtons sjukdom. Vi kommer också få besöka en särskola för barn med flerfunktionshinder och ett center för vuxna, motsvarande Daglig Verksamhet. Och imorgon kommer vi få vara med på en afasigrupp. Sen kommer vi också få möjlighet att auskultera på när studenterna på NYU har patienter, och vara med på deras föreläsningar. Massa kul! Avdelningen är väldigt tjusig och fräsch och ligger på nionde våningen med fantastisk utsikt.  

Att skriva magisteruppsats i New York

Den här terminen ska vi ju inte bara hänga runt i New York. Vi ska ju också knåpa ihop våra magisteruppsatser så att vi kan ta examen i juni. Ida och Daniel kände att de behövde få lite jobb gjort. Och kunde konstatera att det är mycket roligare att jobba med uppsatsen på ett supermysigt veganskt café i Williamsburg med guldtak, regnbågsväggar och där man kan sitta i fönsterkarmen. Och pausa genom att äta veggieburgare. Slår BMC med hästlängder.