TCC: Huntingtons sjukdom

Idag fick vi göra vårt första sjukhusbesök vårdhemsbesök, på Terrence Cardinal Cooke Center, på en avdelning för patienter med Huntingtons sjukdom. Vi auskulterade på andra logopedstudenter som hade terapi med patienter. De vi fick träffa var väldigt olika långt skridna i sjukdomsförloppet och hade olika typer av symtom. Alla hade dysartri/anartri men de var väldigt olika påverkade språkligt och kognitivt. Vi fick se olika typer av artikulationsträning (användande av strategier för att öka förståeligheten), (försök till) introducerande av AKK (lågteknologisk, grafisk), röstövningar, språkstimulans, kognitiv stimulans (minnesövningar, tid- och datum). Huntingtons drabbar olika människor på olika sätt men alla logopediska områden blir påverkade; andning, röst, artikulation, språk, pragmatik, sväljning så logopederna kan få jobba med många områden med de här patienterna. Eftersom det är en degenerativ sjukdom som gör att de hela tiden blir sämre och sämre handlar det mesta om att försöka bibehålla förmågor och ge patienterna strategier för att klara sig så bra som möjligt utifrån sina förutsättningar.

Sjukhuset som sådant var väldigt fint på utsidan och vid entrén med marmorväggar, guldhandtag och stora ljuskronor, men när vi kom in på avdelningen var det en helt annan värld. Smutsigt och nedgånget och patienter som satt och luktade avföring. Och mitt bland detta skedde terapin. De av läsarna som kan sin neurologi och Huntingtons vet att det ofta blir påverkan på de frontala funktionerna med allt vad det innebär. En av terapisessionerna skedde i ett allrum med flera andra patienter där en av de andra vill titta på TV på jääättehög volym, annars början hon skrika rasistiska tillmälen till personalen. Och detta är en kvinna som för ett tag sen alltid var "impeccable" med perfekt fixat hår, kläder och uppträdande. Lägg därtill ett gäng sköterskor som skriker, inte pratar, i telefon samtidigt, precis bredvid. Väldigt långt från svenska, prydliga logopedmottagningar.