Besök på särskola

Ojojoj, så mycket det finns att skriva. För er som inte är så intresserade av logopedi/skolvärlden: vi var på en skola för barn med olika funktionsnedsättningar och det var väldigt annorlunda arbetssätt mot hemma. För er som är intresserade (Åsa) kommer här ett mastodontinlägg.

FÖR ATT FÅ KOMMA DIT

I förväg fick vi ett gäng papper med en massa uppgifter att fylla i. Längd, vikt, ögon- och hårfärg, om vi gått på metadon senaste året, om vi är dömda för brott, om vi blivit reglerade från skolan för att ha förstört egendom eller attackerat människor etcetera. Det räckte dock inte att ta med dessa papper utan vi ska uppsöka ett notariekontor där en behörig människa ska bevittna när vi skriver på dessa papper. Papperna ska sedan skickas till de federala myndigheterna som kontrollerar att vi inte är dömda för brott. Eftersom vi är utländska medborgare ska sedan papperna skickas till Interpol för att se så att vi inte är internationellt efterlysta för brott. Allt detta för att vi ska komma dit vid tre tillfällen och titta på hur de arbetar på skolan.

OM SKOLAN & DIAGNOSER

Skolan är en non-public school, vilket innebär att den räknas varken som kommunal (public) eller privat. Den är privatägd av en stiftelse men finansieras med kommunala medel. De har förskoleverksamhet för barn mellan 3 och 5 år och skolklasser för barn mellan 5 och 12 år. Förskoleverksamheten är väldigt olik mot i Sverige. Det är mycket mer likt skola och barnen ska sitta vid bord och lära sig saker snarare än att leka fritt. Förskolebarnen har ingen diagnos från the school board (däremot kan de ha från en läkare eller annat utifrån). Men de har presterat "under normalt" inom minst ett område; kognitivt, socioemitionellt, språk och kommunikation eller fin- och grovmotorik (1,5 SD under medel inom två områden eller 2 SD under medel inom ett område) och de kallas då "pre-schoolers with handicap". Alla skolbarn har dock diagnos från the school board (vet inte hur jag ska översätta det eftersom vi inte har samma system i Sverige). Utifrån deras diagnos bestäms det vilken typ av behandling barnet ska få. Logopederna, arbetsterapeuterna, sjukgymnasterna och lärarna som jobbar med barnet har alltså inget att säga till om när det kommer till hur mycket och vilka insatser barnet ska få.

Många av barnen har autismdiagnos. Överlag är det väldigt mycket vanligare med autismdiagnos i USA än i Sverige. Betyder det att det är vanligare med autismspektrumdiagnos i USA? Inte säkert. Logopederna uttryckte det att autism har blivit en innediagnos i USA och att föräldrarna föredrar den dignosen framför många andra ("because all the smart people has autism" som en logoped uttryckte att föräldrarna uttrycker). Detta gör att barn som egentligen har andra störningar, till exempel emotionella och/eller beteendestörningar (psykiatriska snarare än neuropsykiatriska störningar), får denna diagnos. Detta låter ju såklart helt absurt men sån är verkligheten här. 

Alla barn är motoriskt ganska välfungerande, eftersom skolan inte har certifikat för att jobba med barn med rörelsenedsättningar och/eller flerfunktionshinder. Det är inte det att kompetensen saknas eller att lokalerna inte är anpassade (de har jobbat med det tidigare), med de har inget certifikat för denna typ av verksamhet. Barnen har framförallt autismspektrumstörning och/eller utvecklingstörning. Många har också emotionella och/eller beteendestörningar.

Det är en väldigt väl ansedd skola och där personalen trivs väldigt bra och stannar kvar länge. Många har jobbat där i tjugo år. 

UPPLÄGG

Logopederna jobbar både i klasserna och med barnen individuellt i sitt behandlingsrum. En logoped jobbar enbart med ABA, applied behavoir analysis, (IBT intensiv beteendeterapi). Och detta kan man ju skriva hur mycket som helst om men det gör vi inte här, inte idag iallafall. Utan att vara särskilt insatt kring just IBT tror jag att man kan sammanfatta det att det finns evidens för att behandlingsmetoden har effekt. Men också mycket kritik mot metoden och framförallt en övertro på metoden och en vanföreställning hos många att det skulle kunna bota autism.  

Igår fick vi framförallt se barn i enskild behandling och det skiljer sig oerhört mycket från hur vi arbetar i Sverige. För barnen med verbalt språk var mycket av behandlingen var med fokus på expressivt språk, av typen "say clean up" "say no more", "can you say...?", "say ..." "gör en full mening av de orden". Mycket fokus på form snarare än innehåll och kommunikativt samspel. 

LOGOPEDBEHANDLING

Alla barn har mål och målen är satta utifrån vad de ska klara vid de enskilda behandlingsessionerna (stooooor skillnad mot svenska habiliteringsmål). Dessa mål är framförallt till för byråkratin och är ofta helt verklighetsfrånvända (och alltid baserade på att barnet ska göra det här beteendet 80% av tiden vid behandlingssessionen). Ett barn, 4 år gammalt, hade mål som bland annat "ska använda wh-formulering (what, when, who osv) vid 80% av frågorna", "ska leka med två föremål 80% av tiden", "ska leka på ett lämpligt sätt 80% av tiden". Detta barn ger ingen ögonkontakt, har ingen pekgest, ingen förmåga till delad uppmärksamhet, inget verbalt språk vare sig impressivt eller expressivt, ingen basal icke-verbal turtagning. Logopedens faktiska mål med behandlingen är att barnet ska sitta på stolen under hela behandlingssessionen. ("Börjar alltid med det för om de inte kan sitta på stolen kan jag inte ge någon språkbehandling"). Allting är ljusår från hur vi ser på kommunikativa insatser till den här typen av barn i Sverige. 

För barnen som lite verbalt språk består mycket av behandlingen av att logopeden ger barnet uppmaningar (do that, say that) och att barnet ska lära sig begära saker (say I want toy). Detta kan logopeden sen jobba vidare på vid exempel lunchsituationen ("barnet kan öva på att begära olika saker"). (Som skolad i det svenska systemet tänker man; men alla andra kommunikativa funktioner då?) 

En annan sak som är väldigt annorlunda är att logopederna har oerhört hög ljudvolym när de pratar med barnen. Väldigt svårt att förstå varför. Speciellt när det handlar om barn med autismspektrumstörningar, vilket ju ofta innebär en ökad känslighet för sinnesintryck. Ett litet barn Ida fick se höll ofta för öronen när det var mycket ljud (rätt tydlig signal på ljudkänslighet kan jag tycka). Logopeden kommenterade det med "kolla, hon håller för öronen så fort jag höjer rösten" och fortsatte att prata med henne med oerhört hög volym, så hög att jag fick ont i öronen och ville hålla för dem och bara få gå därifrån så fort som möjligt. Denna 4åriga flickan har viss ekolali men inget spontant tal, verkar inte ha språkförståelse och jollrar. Fokus för behandlingen är att hon ska lära sig begära "I want" och lära sig sitt namn ("men hon tycker det är tråkigt så jag jobbar bara med det i 10 minuter per session") och språkligt fokus för gårdagens behandlingssession är prepositioner. 

TAKK, Tecken som AKK

Frågade en logoped om hon jobbar med TAKK. Svaret blev "jag tecknar lite men min invändning är att då kan barnet bara kommunicera med de som kan tecken. Och då säger föräldarna jaha, då måste vi lära oss teckna? Istället föredrar jag PECS-bilder för då kan de beställa en BigMac på McDonald's eller en Sprite på Burger King." Behöver väl knappast kommentera att det skiljer sig från den skånska synen.

FÖRSKOLEKLASS

Fick också titta lite på en förskoleklass. Sex barn i 4årsåldern med autism, där flera inte är på språklig nivå, får sitta runt ett bord och en låda med olika geometriska figurer (cirkel, rektangel, triangel osv) skickas runt. Barnet ska ta en en figur och så säger personalen vad den heter. Om de säger efter (ekolali) får de beröm. Om de istället försöker gå därifrån eller sitter och sparkar med benen eller liknande får de bannor. Och jag tänker på budorden "begripligt, hanterbart och meningsfullt". 

BELÖNINGSSYSTEM

Nu börjar det här inlägget bli alldeles för långt så jag nämner bara lite kort om besöket i en skolklass. Om barnen gör något bra får de en dinosaurie. När de samlat ihop fem dinosaurier får de ett "treat", och det kan vara kakor, godis, läsk eller frukt.

VAD VI SKULLE VILJA TA MED HEM
Nu kanske det låter som att vi varit på ett fruktansvärt ställe och så är det inte alls. Vi fick se några väldigt fina behandlingssituationer och lektioner. Men det är ett väldigt annorlunda synsätt gentemot vad vi är vana vid. Någonting vi gärna skulle ta med oss hem är personaltätheten. På skolan, som inte är speciellt stor, finns 11 logopeder anställda, 6-7 arbetsterapeuter, 6-7 sjukgymnaster, 2 psykologer, 3-4 typ kuratorer. I förskoleklasserna är det en pedagog och två assistenter på 6 barn, skolklasserna är mellan 8 och 12 barn på en pedagog och två assistenter plus att logopederna, sjukgymnasterna, arbetsterapeuterna och psykologerna ofta också jobbar i klasserna. Logopederna kan få träffa ett barn enskilt tre gånger i veckan, á 30 minuter och ha gruppterapi och jobba i klasserna.